O,,ooo....here comes the trouble.....
Antingen har vi själva reagerat så eller så har vi varit med om det själva. Ja, vaddå?? Jo, det här med att vi möter någon som vi absolut inte har lust att hälsa på. Det kan vara så att vi kanske inte har tid, har lust eller har ork att möta en viss person. Antingen så springer vi plötsligt över på andra sidan gatan, låtsas leta febrilt i handväskan efter nåt, eller ännu värre....Vi vänder om och går åt andra hållet. Jag tänker inte analysera på djupet vad detta fenomen betyder, men nog är det lite pinsamt...Både för den drabbade och den skyldige. Det verkar inte finnas nån åldersgräns på detta beteende utan alla är inblandade. Ibland kan man inte låta bli att fundera över vad det är som gör att det blir så här?? Vad du vet så kan du inte påminna dig om att du varit elak eller oförskämd mot någon, ändå beter sig personen på detta sätt. Du kanske är på väg till skolan, till jobbet, till doktorn, till kuratorn och så blir du medveten om detta, att ingen vill låtsas vid dig utan undviker dig. Jaa, då blir man lite ledsen i själen. Är man riktigt känslig så börjar man grubbla och grubbla och det är inte hälsosamt. Minns att jag, redan i skolan, brydde mig om de utstötta och lite udda människorna, och det bidrog till att man ibland blev retad. Men jag klarade inte av att se någon vara utanför och ensam, hellre tog jag skiten från andra bara jag lyckats göra en människa glad och mindre ensam. Så är jag även som vuxen. Man måste ge alla en chans, fattig som rik, ung som gammal, sjuk som frisk ( och hur är man som frisk då??) och ful som faan.....jaa, det finns en pärla i oss alla, det gäller bara att upptäcka den. Nää, alla borde ta bort skäms-kudden för ögonen och våga möta varann, inte undvika varann. Även om man har bråttom så har man tid att säga hej, hur mår du?..Sen kan man ursäkta sig att man kan prata mer en annan dag då man inte är i rusning......Tack för ordet och god bless...where ever you are
Grattis Pippi!
Ja, idag är det då 65 år sedan som boken om Pippi Långstrump kom ut. Pippi, det var min hjälte det när jag var liten. Jag tyckte vi två var så lika. Vi hade flätor och lite olika djur men hon hade inte lika stort överbett som jag hade. Och sen bodde inte jag i nån Villa Villekulla men min morfar...han bodde i alla fall i Park-villan. Och inte hade jag nåt sockerdricka-träd heller men däremot morfar Birger, han hade sockerdricka i källaren. Det mest sorgliga var att varken jag eller Pippi hade nån pappa hemma. Pippis pappa levde ju åtminstone även fast det var på en Söderhavs-ö, men min pappa, han fanns inte på nån Kurrekurredutta-ö. Fast jag minns när jag var liten, då låtsades jag att pappa levde och att han var ute på de 7 haven. Åhh, vad jag ville vara som pippi...ha en egen häst, en liten apa och bo i ett stort hus. Istället bodde jag i en liten lägenhet och hade grod-yngel i badkaret. Och inte hade vi nån kappsäck med pengar heller, dom pengar vi hade över gick till kollekten i kyrkan...Men åhh, vad jag drömde....Pippi spelade trumpet och jag spelade piano och båda två var vi rätt duktiga på skridskor. Än idag händer det att jag tittar på nån pippi film bara för att bli nostalgisk, hon är verkligen min hjälte...Och det förstås, utan Astrid Lindgren hade det inte funnits nån pippi, så tack Astrid för att du gav henne liv.....
God bless...where ever you are....
God bless...where ever you are....
Se här, Marie, hon på golvet bakar.....
....hon bakar kakor så att det knakar. Hon bakar stora, hon bakar små, hon bakar några med simba på. Men Marie, ropar en kund, du ligger väl inte på café-golvet och bakar?? Joo, tänk för att jag gör det, min jätte-pepparkaksdeg får inte plats annars. Doften är ljuvlig och jag kavlar och andas in och bara njuter. Mamma, mamma, vakna, va´vem var det??? Sätter mej upp med ett ryck och ser denise hänga över mej. Hjälp vad är klockan?? Har försovit mig, springer som en galning till fiket och ser att bagarn har ställt backarna utanför dörren...Hela dagen kommer att bli förstörd nu, så är det alltid när man försover sej...Börjar plocka upp brödet i backarna och får då se någonting fantastiskt....PEPPARKAKOR!!! Det är hästar, grisar, gummor å gubbar och dom är så fina...Tänk min dröm var sann! Sätter på ugnen och börjar grädda lite lussebullar och jag blir bara så förbannat glad att julen snart är här. Skit samma om det inte kommer någon gäst idag, jag ska i alla fall mysa och gotta mej hela dagen. Jag ska dricka kaffe, äta pepparkakor, lussebullar och sen lösa lite korsord...Det kommer att bli så bra sååå. Och tro på faan...börjar det inte snöa så smått också?? Joo, det är JUUUUligt värre....Hemma har jag redan pyntat allt klart så det är bara att griljera skinkan och köpa julklappar...Jag är alltid tidigt ute med mitt juleri men jag tänder inte granen förräns 1:a advent och ljusstakarna tänder jag imorron...God bless.......
En Selma tack.....
Idag kom det in en kille på fiket.Han tittade sej omkring och sen frågade han vad en kopp kaffe kostade? 20 riksdaler, svarade jag. Men va fan, sa han, vá dyrt. Men hallå, det ingår ju påtår oxå i det priset, det är väl inte så dyrt...Han tittade på mig under kepsen och undrade om det gick bra att han satt på fiket en stund även fast han inte köpte nåt. Ja, svarade jag, det är lugnt. Efter några minuter kom han fram till mig igen och frågade om inte han kunde få ta en kaffe gratis, han hade bara en 500-ring och ville inte spräcka den.?? Öhh, men jag har växel, sa jag. Men fattar du inte, sa han, jag pallar inte med å växla....Schyssta, jag kommer ikväll med en tjuga för fan. Litar du inte på mig för jag är en svartskalle eller?? Tror du inte jag betalar vá?? Men då kan du väl betala nu istället....Öh!! kontrade jag. Äh, jävla skitkärring svor han och stegade ur fiket med riktiga älg-kliv. Jaha, vad händer nu?? Vart kan jag gömma mig när han kommer tillbaka med sina 10 polare för att skjuta ner mej?? Bakom bullarna är det för trångt, bakom kaffe-maskinen kommer jag inte in, toaletten vågar jag inte låsa för jag har cell-skräck...Shit pommefrite, måste röka för att lugna nerverna. Varför kunde jag inte bara ge honom en java för?? Jo, det ska jag berätta. Hade han bara sagt som det var, att han inte hade några pengar så hade han fått kaffe gratis, men det där jiddret om att han inte ville växla och det sabbade min givmildhet. Jag blev fucking irriterad alltså....that´s it! Ok, kommer han med sina polare så får dom välja vad dom vill, bara dom skonar mej, arma kärring. Ojj, nu kommer dom....måste sluta...God bless!
Ny-Marie
Denna dag har varit en sorgens Dag. En dag då jag har känt mig deppig, ledsen, trött, tråkig, ful, you name it....Ja, du hör själv, ingen rolig dag direkt. Lika grå som vädret snubblade jag ner till fiket imorse och ville helst bara vända om och gå hem igen, men nää, så kan ingen företagare bete sig...Jag lagade till lite grå havregryns-gröt och åt den på min gråa tallrik för att få lite råg i ryggen. Mätt blev jag men det hjälpte inte mot min deppighet..Förstår inte varför det blev så idag?? När man väl är deppig då kommer alla tankar upp om allt möjligt tråkigt. Jag började tänka på alla närstående som är döda, på vänner som är borta, alla som är ensamma och sjuka, ja, allt. Där satt jag på fiket o deppade o deppade...hua, vicken dag. Sen nu ikväll så slog på TV:n och hamnade mitt i ett program med andliga sånger...Då brast allt, tårarna bara forsade allt medans dom sjöng om Jesus och hans kärlek. Jag minns mycket väl sång-duon Curt och Roland från när jag var barn och nu är det bara Roland kvar. Jag grät ännu mer när Roland berättade om saknaden efter Curt och om hans sjukdom. När jag var liten så förstod jag inte varför folk kunde bli sjuka och t.o.m dö när dom var frälsta?? Folk sa hela tiden att Gud kunde bota och hela människor så då behövde man väl inte vara orolig?? Var man frälst så kunde inget ont drabba en, eller?? Jag minns när jag skulle döpas i Pingstkyrkan och alla sa till mej: Nu du, Marie, nu kommer du att börja tala i tungor. Och jag väntade och väntade, men det hände inget, jag kunde bara prata dalmål och förstås, bala taklänges, för det hade gammel-morbror Berra lärt mej. Nää, inget tungomål kunde jag prata, trots att jag var frälst och inte blev mamma botad från sin sjukdom heller, trots att hon bad varje kväll och vi barn försökte vara tysta och snälla. Så...var fanns Gud nånstans. Hade dom låst in honom i kyrkan så att vi bara kunde gå dit och träffa honom på Söndagarna?? Sen så fort portarna slagit igen och kyrk-vaktmästaren låst så var man ute-stängd. Ute-stängd från kyrkan och gemenskapen. Minns såväl när mamma och vi stod utanför Filadelfia och jag såg i mammas ögon att hon tänkte att : Nu så, idag kommer vi säkert att bli medbjudna på kaffe hos någon, men nej då, vi stod där och såg hur den ena efter den andra hoppade in i bilarna för att fortsätta gemenskapen hos någon som hade det gott ställt och jag glömmer aldrig hur ledsen mamma blev. Det hjälpte inte att hon satt på sig den finaste kappan och den finaste hatten av dem alla. Hon tog oss i handen och suckade och sa: Kom nu så går vi till korv-kiosken istället..Minns också dom gånger mamma var sjuk och vi inte kunde gå till kyrkan, då efter gudstjänsten så ringde någon alltid hem till oss och frågade: Nå, varför var ni inte i kyrkan idag?? Aldrig att någon frågade om någon av oss var sjuk, om vi behövde hjälp med nåt, utan det var de tomma stolarna som räknades. Det tänker jag på än idag...Så, nu måste jag gråta en skvätt till...God bless, where ever you are....
Hej alla barn...
...nu blir det barnprogram, titta här vad tant Marie tar fram. En liten skallra och nu ska du få höra vad man med en liten skallra kan göra. Man viftar på handen och skallreliskall, och vips, så får barnet ett skratt-anfall. Radidadadidajdadidajdajdaj. Ja, så kan det gå till en helt vanlig dag på fiket i förorten. Mammorna läser Hänt extra eller Damernas och papporna sitter djupt försjunkna i Kp. ( Jaa, jag har massor av nostalgiska Kamrat-posten ) Och barnen, ja, antingen sover dom eller så skriker dom. Då är det tur att jag finns....Så fort jag plockar fram min gamla brödback med diverse leksaker i så är allt lugnt...mamma mi fixar allt så att föräldrarna kan fortsätta njuta av sin goda latte. Jag kommer ihåg ett barn, ca: 3 år, som tittade på sin pappa och sen så sa han: Pappa, Den där tanten var en riktigt snäll Tant...Jaa, tant är ju inte så kul att bli kallad, men en tröst är ju att alla över 20 är tanter...Sen att jag är mer än det dubbla det är ju fakta för sjutton. Tjaa, jag tror att mitt fik är en riktig liten oas både för stora och för små och det finns något som roar alla generationer. Fast liiiite fler gäster skulle ju inte skada, omkostnaderna är ju trots allt omkostnader. Men, men, det är bara att fortsätta koka kaffe och leka tant och till slut så kanske livet blir en enda stor räkmacka......Good bless, where ever you are.....
Fars Dag....
Igår var det Fars dag å farfars å farfars fars dag etc etc.....Fastän en och annan farsa blev bortglömd så hoppas jag, vid Gud, att de allra flesta kom ihåg honom. Hade jag inte haft 30 mil till pappas grav så hade jag besökt honom, tänt ett ljus, och läst en dikt både för mamma och pappa. Dom ligger tillsammans nu fast det är ju bara kropparna deras, själarna lever vidare. Pappa ja, han hann jag aldrig träffa så därför blev min Morfar som en pappa för mig. Hos morfar hade jag mitt andra hem. Jag gick dit efter skolan, på helgerna ja, ofta var jag där. Morfar Birger var en snäll och klok gammal man och det var där, hemma hos honom, som alla släktingar samlades. Det var där bland alla gamla tidnings-högar, tomburkar, och prylar som man kände sig hemma. Doften av kamferolja och tigerbalsam känns fortfarande när jag blundar och minns. Varje dag så fick jag springa ner till kiosken och köpa Ettans snus och lite godis samt lämna in tipset, åh, så lycklig jag var då. Ingen kunde tippa som morfar och ingen kunde baka en snus som morfar...och ingen annan värmde öl på kokplattan som morfar gjorde. Morfar var inte frälst så han fick inte bo med mormor utan mormor bodde hemma hos oss. Men det är en annan historia som jag inte tänker dra nu...Jag minns när jag frågade morfar varför han stoppade tidningspapper i skorna...då sa han: Mi, det är för att jag har olika skonummer förstår du och det värmer så skönt...Jag skrattade så jag tjöt. Hemma hos morfar fanns det oxå en massa gångar som man kunde springa och leka i, det var nästan som ett hotell. Det var morfars bror Helmer som ägde huset och han bodde på över-våningen och morfar bodde i ett av rummen på neder-våningen. Det var en massa rum där som vi inte fick gå in i....det var ett spännande och lite kusligt hus, den där Park-villan, där han bodde. Hos morfar kunde alla samlas och ta en pilsner, skratta, och prata ut med varann. En solig dag på hans veranda så kunde det vara fullt med folk och jag hade fjärilar i magen av lycka, älskade morfar. Men det var då det...när morfar dog så dog allt det andra också. Plötsligt så träffades man inte längre, ingen släkting, ingen pilsner-märta, ingen vaja och ingen bum-bum. Usch vad trist det blev....Berättar mer om morfar en annan gång....god bless, where ever you are....
Hej igen.....
När jag tittade ut genom fönstret på Caféet så såg jag en av förortens original( Jaa, det finns flera, bl.a jag) komma gående över torget. Kom att tänka på en incident som hände för ett tag sen. Jag hade varit och handlat och den här mannen ropade till mej: Hallå där Snygging,( han brukar ropa det ) och jag blev ju lite smickrad och hejade glatt tillbaka. Han är känd för att titta lite väl djupt i glaset och jag tycker han borde tänka på procenten, men, men. Nåväl, fortfarande lite rosen-röd om kinderna kom jag hem och berättade för min dotter och hennes kompis vad den här mannen hade sagt. Då tittar kompisen på mej och säger: Men Marie, var det Han!! Han är ju full och han ska man absolut inte tro på!!! Snacka om snopen jag blev....Det sägs att av barn och fyllisar får man höra sanningen och dels hade jag hört en sak av en fyllis, och en annan sak av ett barn...Hur skulle jag tolka det då??? Äsch, jag väljer, helt egoistiskt, att tro på fyllisen.....God bless
Vart tog pinocchios näsa vägen??
Men det var inte jag...jag lovar!! Känns det igen? Ja, tänkte väl det. Det här med att spela oskyldig och skylla på andra, det träffar nog många på. När man var liten så gick man igenom det och nu när man själv är förälder så får man gå igenom det igen...Förr kändes det inte så farligt, nästan lite oskyldigt när man skulle konfronteras med lögnen, men idag är det inte bara att ringa upp någons förälder och " reda ut " begreppet, sanning, det har blivit mycket värre. Vissa har svårt att ta in att deras barn inte är någon liten ängel utan dom blir gapiga, skriker tebax att: Nähäädudu, mitt barn är INTE skyldig...Basta! Det spelar ingen roll att man både sett och hört motsatsen utan man får lugnt retirera, räkna till 10, be om ursäkt och lägga på luren. Men varför har det blivit så?? Är verkligen vissa barn så otroligt rädda för sina föräldrar att dom inte törs säga sanningen?? Jag menar, hur blir det sen då? Det förföljer ju barnen senare i livet att dom inte törs berätta utan det blir en ond spiral som bara snurrar på allt fortare...Har man råkat ut för att ett barn blir oskyldigt dömd bara för att kompisen inte vågar erkänna att det var den istället som gjorde felet, då är det minst sagt för jävligt. Hur känns det för barnet att behöva ta på sig skulden BARA för att kompisen ska slippa straffet?? Och hur känns det för det oskyldiga barnets föräldrar??? Ska man tåla att ens eget barn blir utsatt för ett annat barns illdåd?? Är inte ett dugg förvånad över att folk inte törs lägga sig i, vittna, stå upp för sin sak, så länge det finns vissa rötägg som tror att dom "äger". Hey man...jag kä'nner den och den så passa dej...Så länge du och jag är polare så är det lugnt men skulle du svika mej, ja, då jävlar. Öhh! Så går det kanske till bland gängen, dom stora, starka grabbarna, men INTE bland barn under 15 år...Då är det katastrof-varning utav bara den. När jag var 12-13 år så gick jag på Fredags-träffen, hade tandställning, spelade kula och lyssnade på Bröderna Samuelsson. Idag så kretsar mycket hos barnen kring utseende, mode, piercingar, fylla, etc, och jag bara undrar: Vart tog Snällheten vägen?? Fan, vad enkelt det hade varit om alla som ljög fick pinnocchios långa näsa, då skulle nog ingen våga ljuga igen. God bless.....where ever you are....
Jag tror jag tar en bulle till......
Den bara låg där imorse, innanför dörren, när jag kom till jobbet. Ja vaddå, tänker ni, morron-tidningen, det är klart, den ligger ju alltid där. Men nää, bagarn kom med vaniljbulle de luxe idag. den såg ut som en semmel-groda fast med vaniljkräm i, syndigt gott. Trots lite lätt illa-mående och PMS besvär( Jaa, PMS måste man alltid skriva med stor, fet stil så alla vet vad det handlar om) så tryckte jag i mej hela paddan glupskt...En titt i Spegeln, men hua, vilket monster med munnen full av deg och vanilj i hela fejjan, snyggt, illa-måendet var tillbaka blixt-snabbt. Sköljer ner allt med lite gevalia och så...RAAAP! Sådär ja...frukosten fixad..Kändes väl inte så jätte-smaskigt att börja bre mackor efter den kalori-bomben men, men, Gudars gott var det!! Mitt i all denna bantnings-hysteri så klappar jag mig förnöjt på lilla kulan och viskar, det är du och jag mammi, det vet du, dej kan jag inte bara göra mej av med så där bara....Visst, liiiite svårt är det och se neranför magen, men då ska man tänka på att melonerna oxå gör sitt till. Trycker man till och drar in så kan man skymta ett par ben där nere. Men vem bryr sig?? Ingen, förutom jag, tror jag. Sen vet man ju aldrig vad folk pratar bakom ens rygg och tur är väl det....See you!!
Åhh, denna natt....
....denna ljuuuuvliga natt. Jag var på Bröllop, någonstans på våran vackra planet men jag kan INTE komma på vilka det var som gifte sig!!! Hmm, Kanske det var Bagge....eller Wahlgren....Det var i alla fall INTE Andreas Carlsson, för han var där med mig. Förstår inte riktigt varför jag drömde om just honom...jag bryr mig, över huvud taget, inte så mycket om idol-juryn faktiskt, men vänta nu....så här måste det vara. Jag skrev nämligen ett meddelande till Andreas och frågade vart han hade köpt den där snygga kavajen, med benranglet på, för nån vecka sedan, och han har inte svarat än....I mitt under-medvetna kanske jag tänkt så mycket på det där skelettet och liksom blandat ihop honom med det så att allt kom upp i min dröm?? Ja, så måste det vara förståss....Jag menar, jag är nobody och han är everybody...Thats it!! Så varför skulle han över huvud taget bry sig om att ens LÄSA mitt meddelande...Nää, hädan efter så ska jag drömma söta drömmar om bullar, bakelser och supergott kaffe a la Mamma Mi....då blir jag åtminstone inte besviken när jag vaknar upp och upptäcker att allt bara var en dröm. Då är det bara att sträcka på sin gamla kropp, ta trapporna ner till fiket, och tänk, där är dom...Livs levande bakverk och rykande hett kaffe....Tjohoooooo! Vips, så har jag glömt både benrangel-kavajen och Andreas Carlsson......
