mammamis

Denna dag har varit en sorgens Dag. En dag då jag har känt mig deppig, ledsen, trött, tråkig, ful, you name it....Ja, du hör själv, ingen rolig dag direkt. Lika grå som vädret snubblade jag ner till fiket imorse och ville helst bara vända om och gå hem igen, men nää, så kan ingen företagare bete sig...Jag lagade till lite grå havregryns-gröt och åt den på min gråa tallrik för att få lite råg i ryggen. Mätt blev jag men det hjälpte inte mot min deppighet..Förstår inte varför det blev så idag?? När man väl är deppig då kommer alla tankar upp om allt möjligt tråkigt. Jag började tänka på alla närstående som är döda, på vänner som är borta, alla som är ensamma och sjuka, ja, allt. Där satt jag på fiket o deppade o deppade...hua, vicken dag. Sen nu ikväll så slog på TV:n och hamnade mitt i ett program med andliga sånger...Då brast allt, tårarna bara forsade allt medans dom sjöng om Jesus och hans kärlek. Jag minns mycket väl sång-duon Curt och Roland från när jag var barn och nu är det bara Roland kvar. Jag grät ännu mer när Roland berättade om saknaden efter Curt och om hans sjukdom. När jag var liten så förstod jag inte varför folk kunde bli sjuka och t.o.m dö när dom var frälsta?? Folk sa hela tiden att Gud kunde bota och hela människor så då behövde man väl inte vara orolig?? Var man frälst så kunde inget ont drabba en, eller?? Jag minns när jag skulle döpas i Pingstkyrkan och alla sa till mej: Nu du, Marie, nu kommer du att börja tala i tungor. Och jag väntade och väntade, men det hände inget, jag kunde bara prata dalmål och förstås, bala taklänges, för det hade gammel-morbror Berra lärt mej. Nää, inget tungomål kunde jag prata, trots att jag var frälst och inte blev mamma botad från sin sjukdom heller, trots att hon bad varje kväll och vi barn försökte vara tysta och snälla. Så...var fanns Gud nånstans. Hade dom låst in honom i kyrkan så att vi bara kunde gå dit och träffa honom på Söndagarna?? Sen så fort portarna slagit igen och kyrk-vaktmästaren låst så var man ute-stängd. Ute-stängd från kyrkan och gemenskapen. Minns såväl när mamma och vi stod utanför Filadelfia och jag såg i mammas ögon att hon tänkte att : Nu så, idag kommer vi säkert att bli medbjudna på kaffe hos någon, men nej då, vi stod där och såg hur den ena efter den andra hoppade in i bilarna för att fortsätta gemenskapen hos någon som hade det gott ställt och jag glömmer aldrig hur ledsen mamma blev. Det hjälpte inte att hon satt på sig den finaste kappan och den finaste hatten av dem alla. Hon tog oss i handen och suckade och sa: Kom nu så går vi till korv-kiosken istället..Minns också dom gånger mamma var sjuk och vi inte kunde gå till kyrkan, då efter gudstjänsten så ringde någon alltid hem till oss och frågade: Nå, varför var ni inte i kyrkan idag?? Aldrig att någon frågade om någon av oss var sjuk, om vi behövde hjälp med nåt, utan det var de tomma stolarna som räknades. Det tänker jag på än idag...Så, nu måste jag gråta en skvätt till...God bless, where ever you are....