Men, vad ska vi göra med flickan?

- Hon måste ju gå till skolan, det måste alla barn!! Jag satt tyst under bordet i vardagsrummet och lyssnade till Tant Inga´s röst. Jag minns att hon hade en gräsligt ful ylle-kjol och tjocka nylonstrumpor men det var det enda jag kunde se från mitt gömställe. Ja, suckade min ömma moder, jag ska prata med mi och med hennes fröken och se vad vi kan göra. Jag ryckte till när stolarna började skrapa och jag förstod att Inga hade gjort sitt jobb nu och att hon skulle gå. Jag satt kvar under bordet ända tills jag hörde mamma´s röst: Mi, ska du komma och säga hej då till Tant inga nu? Jag kröp fram under bordet och lommade ut i hallen. Jag var så rädd för Inga, hon hade stålgrått hår och en dubbel-haka som dallrade när hon pratade och hon såg så bister ut. Så ja, lilla Marie, nu är du en snäll flicka och går till skolan va´, sa hon och plirade på mig. Mm, svarade jag och tog motvilligt hennes knotiga hand. Du vet, annars måste vi på barnavårds-nämnden komma tillbaka till dig serru och det vill du väl inte. Usch, nä, jag började stor-böla och höll hårt i mammas marinblå kjol. Jag hade vägrat börja i skolan och nu hade det gått en hel vecka som jag missat och alla var bekymrade. Min mamma pratade med min fröken och dom kom på den briljanta idén att dom skulle hämta en flicka från min klass, då kanske det skulle gå lättare. Jag minns när det ringde på dörren och jag öppnade och där stod mamma med flickan som skulle komma att bli min bästa vän. Anette hette hon och heter än idag. Jag och Anette fick sitta bredvid varandra i skolan och var hon inte i skolan nån dag så gick inte jag heller. Tänk vad många gånger vi har setat och fnissat under bänk-locken i skolan och tänk vad många gånger vi har varit rädda också. Minns när vi skulle vaccinera oss, i 3:an tror jag, och både jag och anette var sprut-rädda. Nå, sa skol-syster, vill inte ni komma till sprutan så får sprutan komma till er, he, he. Gud, vad vi sprang i korridoren och efter kom skol-syster. Tills slut så tog Anette mod till sig och tog sprutan. Efter en stund så kommer hon ut, stolt och glad, och säger, titta Marie, nu äre gjort. Jag ser att hon har gråtit för det hänger kvar en liten tår i hennes ögonvrå och sen visar hon mig sin ilsket röda bula. Sen var det min tur och under en vild kamp så tog jag ändå sprutan. Anette, ja, det var hon som tröstade mig när dom större barnen retade mig för Jesus-barn på skolgården. Hon fanns alltid där! Minns när vi hade morgon-samling och fröken satt vid den gamla tramp-orgeln och spelade och vi barn sjöng: Morgon mellan fjääällen....Det knirrade och knarrade och fröken vajade och svajade alltmedan hon trampade på. Vi skrattade så vi tjöt och blev ibland utsjasade i korridoren. Våran fröken var lite klen så hon hade alltid näsduken framme och jag minns att den alltid var nystruken och bländande vit. Minns även när vi praktiserade på dagis och vi stod innanför dörrarna och gjorde kors-tecknet innan vi skiljdes åt för att gå till varsin avdelning. Det är så många minnen man har, berättar mer en annan gång....Du och jag Anette...tror ja det, du och jag Marie....och så är det än idag.

                                                                      

Kommentarer
Postat av: Anette

Ja Marie. Du och jag Marie. Jag kommer att bära med mej alla fina och även hemska minnen djupt bevarade i mitt hjärta resten av livet. Kram min sanna vän!

2011-01-11 @ 10:26:23
Postat av: Madde

HejHej , jag lovar ska komma & fika någon dag ! :) då kanske jag kan vara med denise då , :)

2011-01-11 @ 18:02:59
URL: http://barajustmadde.blogg.se/
Postat av: Marie

Ja , gör det Madde. Va kul ! :)

2011-01-13 @ 08:27:27

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0