Där uppe ingen nöd skall vara.......

...och inga tårar,. ingen natt, så sjöng den lilla svarta sara, ett fattigt negerbarn så glatt. Ja, den gamla fina läsarsången sjöng min mamma för mig varje kväll när jag var liten och inte kunde sova. Jag var fruktansvärt mörkrädd och hade svårt att somna. Dels berodde det på en gammal, arg grann-tant som älskade!! att skrämma oss barn. Hon klöste med sina naglar i väggen som låg alldeles intill mitt sovrum och sen skrattade hon som en riktig häxa. Usch, vad läskigt det var! Snacka om barnmisshandel!!! Sen var jag också rädd för mörka människor. Stopp, stopp, stopp, jag är INTE RASIST!!! Det var bara det att i Rättvik så fanns det bara vita bleka dalfolk så jag var bara lite ovan vid människor som hade en annan hudfärg. Jag minns när jag var i 5-6 ¨års-åldern och vi skulle besöka gamla Signe i Stockholm. När vi kom in i hennes port så såg jag bara ett par ögon i mörkret och blev helt hysterisk. Jag skrek och grät och var alldeles vild när den vänlige mannen bara ville hälsa på mig. Usch, vad jag gjorde honom ledsen och vilken utskällning jag fick av Signe. Hon skällde på stackars mamma också och sa att jag hade skämt ut henne nu och att hon bara måste vänja mig vid att alla inte är blekfeta svennar som vi var...Nåja, en annan incident var när jag, glad och trallande, sprang ner till kiosken hos Signe och skulle handla godis alldeles själv. Jag var väl en 10-12 år och jag minns att jag räckte fram min peng och bad om en negerboll..Ur kiosk-luckan vällde det fram en gråhårig dam med enorm byst och jag blev vettskrämd för jag trodde hon skulle ramla ur luckan och äta upp mig. Hörrdu, jäntunge, väste hon, vad sa du att du skulle ha sa du?? En negerboll, stammade jag. DET HETER INTE NEGERBOLL!!! Jag ska minsann prata med din mamma jag, ja, det ska jag och berätta vad du just sagt!! Ja men, det är hon som sagt att det heter så, viskade jag. Nå, sa hon, nu gör vi om hela proceduren och så kommer du tillbaks och ber om en CHOKLADBOLL, FÖRSTÅTT!!! Istället tvärvände jag och sprang gråtande hem till mamma och signe igen. Jaa, det var sannerligen en turbulent tid....och det dröjde länge, länge innan jag gick till den kiosken igen......

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0