Klagomuren
Så sitter vi där, bekvämt bakåtlutade i våra fåtöljer, instämmande, nickande och jo jo:ande. Visst är det för bedrövligt, har du hört, nä, fy så förskräckligt. Dom flesta av oss är föräldrar till tonårsbarn som vi ständigt är oroade över. Vad gör dom? Vart är dom? Vem umgås dom med, etc etc. Lik förbannat är det inte många av oss föräldrar som får arslet ur soffan för att ta reda på vad som händer IRL, det är väl märkligt!! Jag är nog den av föräldrarna som ibland har ett helt gäng ungdomar hos mig och trots att varenda unge har en mobil så är det sällan någon förälder som ringer. Är det tal om att sova över så i bästa fall är det EN förälder som hör av sig om det är ok. En del föräldrar undrar säkert hur jag orkar med att ha alla hos mig då och då, men så länge inte mina egna barn tar skada eller tycker att det blir för jobbigt så är det okej. Ibland har jag frågat en del barn varför dom inte är hemma hos nån annan, då får jag svaret att: Nä, vi får inte för dom tycker att det blir så bråkigt och stökigt. Visst, det får man räkna med, det blir både stökigt och svettigt och lite högljutt men dom trivs. Det fnittras och smågnabbas och lyssnas på musik, när det räcker så säger jag till att dom får dämpa sig lite och det gör dom. En flicka frågade mig varför jag inte skrek åt dom att gå ut istället...Men varför då, undrade jag. Men det brukar ju vuxna göra, svarade hon. Men i såna fall så tillhör jag den andra halvan av vuxna som inte anser att jag behöver skrika åt andra. Det finns både vuxna och barn som lyssnar utan att man behöver höja rösten. När blev det förbjudet att vara snäll?? Varför måste man bli misstänkt mot någon som bara vill en väl och som inte har några onda avsikter?? Kan det bero på människans natur att vara girig, småjävlig, misstänksam, etc? Om vi umgås med någon som är närmare döden än 30, ja då är vi säkert ute efter att få ärva. Umgås vi med någon under 20, ja, då har vi säkert någon form av barnarov i oss. Tyvärr så kan en del ha blivit utsatt av någon form av trauma och ha dåliga erfarenheter av sina medmänniskor, både gamla och unga, men då är det väl extra viktigt att man lär känna folk personligen så att man så småningom kan känna sig trygg. Det hjälper inte att sitta i sitt trygga hem och TRO eller MISSTÄNKA andra, det resulterar bara i att man kanske stjälper en hel familj som i grund och botten bara är snälla med goda avsikter. Klarar man inte det så gör man bäst i, för alla parter, att hålla mun. En del barn har berättat för mig om fosterföräldrar som varit elaka, straffat och kallat barnen vid öknamn. Jag hoppas vid Gud att dom fosterföräldrarna är väldigt FÅ, dom flesta hoppas jag är uppriktiga mot de barn dom tar hand om och att det inte bara handlar om pengar. När jag tog upp detta med en myndighets-person en gång så fick jag till svar att: En del barn behöver strama regler och tillrättavisning och man måste vara hård mot dom. och förresten ska man inte tro på allt barnen säger heller, dom har lätt för att skylla ifrån sig och undanhålla sanningen. Och vi som jobbar med barn och ungdomar vet vad som är bäst för dom. Ja, det finns nog både och, tänker jag tyst. Nåväl, jag kommer alltid att fortsätta på mitt håll och fortsätta tro att man kommer längst med att vara snäll och inte skrika och hota och sen får andra tycka och tänka vad dom vill....
