MÄNNISKOSLÄKTET
Människosläktet är en säregen art som lever på vår s.k Jord. Varför jag säger så är för att människan ibland tror att det är hennes och bara hennes jord hon går på och ingen annans. Hon vill gärna vara störst och komma först oavsett vem hon trampar på. Hon använder gärna sina långa armar för att sno åt sig det hon vill ha och ibland kan man se henne använda sin långeman för att riktigt visa vad hon tycker. Människan går oftast på två ben men när hon druckit för mycket av den röda saften så kan man se henne komma krypandes. Vidare så har hon diverse hål utplacerade på kroppen som har olika funktioner, men tyvärr har det visat sig att vissa av människorna är fel-konstruerade så att en del saker kommer ur fel hål. Människan har också visat en tendens att tycka synd om sig själv. Hon kämpar förtvivlat för att få uppmärksamhet, kosta vad det kosta vill, och hon vill gärna stå i centrum. Man har konstaterat att Människan är den enda arten på Jorden som kan snacka skit. Alla människorna är små från början och dom föds skrikande. Allt eftersom tiden går så är det dom stora människorna som fostrar dom små, förhoppningsvis blir dom flesta lugna och trygga individer men ibland så blir det tyvärr inte så. Redan i tidig ålder kan man se vissa små människor skrika okvädingsord, slåss, ljuga, röka och dricka. Skulle då någon stor människa reagera så visar det lilla barnet ingen respekt, hon bara fortsätter. Människan är också väldigt nyfiken av sig, hon vill gärna se och höra men hon vill absolut inte blanda sig i . Hon vill helst ta avstånd från det som hon tycker är jobbigt och hennes samvete är oftast rent för att hon aldrig använder det. Vidare så är hon till naturen väldigt lat och hon låter gärna någon annan ta skiten och göra jobbet istället för henne, hon vill helst göra ingenting men ändå få orimligt betalt och en del av de människorna sitter i en s.k Regering. Där lovar man så mycket så att alla andra människor ska tro på allt ljug som dom säger. Vidare så skyller människan på kossorna att luften blir mer och mer förorenad när de i själva verket är människan som fiser och rapar. Människan får oockså lära sig tidigt att följa ett visst mönster, gör hon inte det så betraktas hon som udda och annorlunda och i värsta fall blir hon kallad knäpp. Människan börjar mer och mer likna en sån där klippdocka som fanns förr i tiden. Hon kan byta ut olika kroppsdelar som hon inte är nöjd med men än så länge kan hon inte byta ut sin själ...så långt har teknologin inte kommit.
Vid pennan....Marie
