Hur ska man vá när man inte kan vara den man är??
- Marie, vänta...jag vänder mig om och ser en granne komma flåsande emot mig. Jo du, säger hon, din dotters kompis tryckte på alla hissknapparna och min man sa åt dom att ge faan i det för det är INTE OK!! Nä men ojj, vad säger du, svarar jag. Schysst att du gick direkt till mig och sa det i alla fall, det ska du ha tack för. I bakhuvudet flimrar bilder från Grannfejden upp. Klagande grannar som bråkar om hundar, ungar, parkeringsplatser, tvättstugan etc. All denna rädsla för att inte höras, synas, ja, man är rädd för att finnas till helt enkelt. Förr i tiden så kunde vi barn busa och leka fritt. Visst fick vi tillsägelser men oftast var det bara EN elak käring eller gubbe man var rädd för. Idag är ungarna rädda för många. Häromdagen sprang ungarna omkring på gården och jag sa till dom att vara lite lugna för annars får jag klagomål. -Vaa, utbrast en kille, är det sant?? Menar du att ni har en gård och att man inte får vara på den?? Tja, vad svarar man på det...Ehum, tydligen är det ok att leka på gården om man är under 8 år, eller?? I min port bor det många släktingar och kompisar till portvakten och det har visat sig ha många nackdelar. Det tisslas och tasslas om andras ungar medans deras egna är rena gullungarna. Förut var det strängt förbjudet att ha barnvagnar och dylikt utanför ytterdörren men nu när vissa fått barn så är det fritt fram igen. Man förstår absolut INGENTING. Det har hänt många gånger att jag fått vänta på hissen för att en del ställt upp dörren så att barnen får springa in och ut och det ska baxas in barnvagnar o.d. Men inte har jag känt att jag behövt klaga på dom för det. Inte heller på ungdomarna som ofta har fester och spelar musik. Jag accepterar att jag bor i ett 8-våningshus och att jag har en massa olika grannar som både hörs och syns. Vill man ha ett tyst och lugnt liv så ska man bo i nåt mindre hus, helst en stuga, så långt bort från grannar man kan komma. Jag kom att tänka på min mamma och mormor som tog emot krigs-barn från Tyskland. Dom tog hand om dom och gav dom det dom behövde och alla var såå glada och tacksamma över min mammas omsorg och hjälp. Jag måste nog försöka förstå att tiderna har förändrats. Nu ska man sköta sig själv och skita i andra. Ska man hjälpa nån eller några barn så ska det ske via ett postgiro-nummer, helst i ett annat land, eller så ska nån fosterfamilj eller socialtjänst ta hand om problemen. INTE EN PRIVATPERSON!! Men en sak är då säker,jag kommer aldrig att förbjuda mina barns kompisar att komma hem till oss. Gör dom något bus så självklart blir dom tillsagda, men vi vuxna får inte glömma bort att vi själva varit unga en gång.......
Kommentarer
Trackback
